En regnig väg hem
I förrgår när jag avslutat mitt arbetspass på fiket där jag jobbar hade tunga moln tonat upp sig på himlen när jag kom ut. Fortfarande svettig efter en stressfylld dag med massor att göra var det underbart med en sval vind, så jag bestämde mig för att cykla hem i bara linne. Det är ju ändå sommar tänkte jag. 12 grader varm sommar, men det var jag ovetandes om just då.
Regnet började falla, piskade mina bara armar dyngsura och jag fick svårt att se när de hårda vattendropparna slog mot ögonen. Först ville jag rent instinktivt skynda mig hem, men sedan klickade det till och känslan försvann. Jag vet inte om det var lyckan över att få gå hem från jobbet som startade det, eller om det var för att bilförarna var extra snälla och släppte mig över vägarna (vilket aldrig brukar ske), men en enorm glädje fyllde hela mig. Ett pirr i bröstet som letade sig inåt och utåt tills det nått varje liten cell.
Sommarregnet mot huden, härliga toner av musik i hörlurarna och vinden vinande runt öronen. Jag kunde inte låta bli att le, nära till ett bubbligt skratt hela vägen hem. När jag sedan möttes av människor rustade med regnjackor och paraplyer, småjoggandes till vart de än skulle, kände jag på något sätt en ännu större glädje. Det var så fint, sommarsverige. Samtidigt kände jag mig även ensam i min känsla. Inte negativt, utan exkluderad på ett härligt sätt. Som en tyst betraktare. Att jag tog vara på ögonblicket, såg Allt, medan resten skyndade på sina steg.
Att jag redan samma kväll kände av kliet i halsen och en nalkande hosta sved då inte så mycket. Att jag förmodligen kommer att bli förkyld var väl värt det ögonblick på 15 minuter som jag fick sammankopplad med världen. It's the little things.
